Arvid Andersson kraftkarlen

1873 - 1954









Hans styrka uppmärksammades i Eskilstuna-Kuriren när han arbetade på ett bygge i Arboga och bar tegelstensbördor som var betydligt större än de övrigas. När Andersson var 17 år började han vid Finnboda varv och det var här han blev intresserad av tyngdlyftning.

1893 blev Andersson medlem i Stockholms Atletförening och blev snart professionell atlet. Han uppträdde vid cirkus och på varietéer framför allt i USA där han demonstrerade sin styrka genom att lyfta tunga föremål som pianon, bilar med mera. 1896 satte han sitt första informella världsrekord. Mosebacke, Stockholm. 152½ kg. 1906 Paris satte han nytt världsrekord enligt grekiska regler i två moment då stången inte får vidrörakroppen 150 kg. I USA satte Andersson ett informellt världsrekord med stöt av 168,5 kg på två armar (med frivändning).

1900 började Andersson brottas. 1906 blev han tvåa vid brottnings-VM för proffs i Ferce St. Petersburg, Ryssland. Samt tredje plats näst påföljande år, samma plats.Andersson flyttade så småningom tillbaka till Sverige och öppnade ett kafé i Stockholm.

Som proffsatlet uppträdde han på olika cirkusar och dylikt och senare reste han till USA och turnerade runt som kraftkarl på olika shower då han gjorde mängder av kraftprov som att lyfta pianon, bilar m.m. De

 

Arvid Andersson tyngdlyftaren

1919 - 2011




Få är de idrottare som lever kvar som begrepp snarare än som idrottsmän. Arvid »Starke Arvid« Andersson från Kristinehamn är ett av undantagen. Fortfarande hör man föräldrar som ser sina små barn lyfta en trädpinne och kommentera att det är starkt som Starke Arvid – utan att egentligen veta vem de pratar om.

Och lite förvirrat är det onekligen.

Det har nämligen funnits två Starke Arvid inom svensk idrott. Båda hette Arvid Andersson. Den första var tyngd­lyftare och brottare i framför allt slutet av 1800-talet, den andre var Arvid Andersson från Kristinehamn.

Världsmästare i Paris 1946.

Folkkär världsmästare bör kanske tilläggas. Sverige var en stark tyngdlyftarnation och kraftkarlar har en förmåga att bli populära. Ändå är Starke Arvid faktiskt den ende tyngdlyftaren som fått Svenska Dagbladets bragdguld.

Fast bragden där i Paris höll sånär på att inte bli av. Arvid, som hade VM i Frankrike som sitt stora mål, bröt nämligen benet året innan under sin militärtjänst. Länge pratades det på sjukhuset om den atletiske Arvid som gick på händerna i korridoren »för att åtminstone hålla överkroppen i form«.

Hård träning och envishet tog honom tillbaka,  men ärligt talat var det få som trodde på honom i 60-kilosklassen, fjädervikt. Det var ryssar, amerikaner och en egyptier det snackades om före mästerskapet.

Egyptiern hette Fayad och var storfavorit. Tre moment skulle de lyfta – press, ryck och stöt – och det sammanlagda resultatet gällde.

Inför det avgörande stötmomentet ledde Arvid överraskande efter 90 kilo i press och 100 kilo i ryck och överträffade nu sig själv genom att ta 130 kilo i stöt.

Det tvingade Fayad att klara 135 kilo. Innan han gick fram till stången bad han flera gånger, men inte ens det hjälpte. Varpå någon fyndig rubrikmakare fick till det i tidningen: »Starke Arvid – starkare än Allah«.

Arvid Andersson föddes i Västerrottna i Fryksdalen i Värmland 1919. Han var kortare än de flesta men brukade imponera på kompisar genom att lyfta tunga kärrhjul på gården. När han hörde talas om ett junior-DM i tyngdlyftning för Värmland tog han cykeln tre mil till Gräsmark för att vara åskådare. Men på plats testade han en skivstång. En ledare såg det och undrade om inte Arvid ville vara med. Och, jo, det kunde han väl tänka sig.

Behöver jag säga att han vann?

Eller nästan vann, rättare sagt. En ledare i en grannklubb kom nämligen fram före prisutdelningen och frågade om den där Arvid hade licens. Eftersom pappans jaktlicens var den enda typ av licens han hört talas om svarade han ärligt nej, och diskvalificerades därmed. Men en kärlek till sporten var född.

Arvid flyttade till Kristinehamn och fick jobb på Albin Motor på Västerlånggatan. Något som visade sig vara perfekt för den träningsvillige Arvid eftersom hans nya klubb hade sin träningslokal intill.

Där byggde han den form som ledde till VM-titeln i Paris. Efter den erbjöds han, som många av de bästa idrottarna på den tiden, jobb inom brandkåren. Det innebar stora träningsmöjligheter, utan att de behövde kalla sig proffs, och tanken var att OS i London 1948 skulle bli Starke Arvids stora mästerskap.

Men, som så ofta i idrottens värld, är det svårt att vinna på beställning.

VM-titeln blev – tillsammans med ett VM-brons, tre EM-segrar, sex NM-guld och 21 svenska rekord – därför kronan i hans imponerande facit. Han var ett par år i slutet av 50-talet förbundskapten och satt även i Svenska tyngdlyftningsförbundets styrelse.

Arvid Andersson bodde hela sitt vuxna liv i Kristinehamn med sin hustru. Jakt var det stora intresset – och motion. Som 90-åring tränade han fortfarande på motionscykel flera gånger i veckan.

Eftersom hans namn var ett begrepp var många intresserade av honom långt efter att karriären tagit slut. Själv var han måttligt förtjust i uppmärksamheten och tackade ofta nej till intervjuer och föredrag.

Men när han pratade var han rolig och lite stolt – framför allt över det faktum att han nått sina idrottsframgångar på egen hand, utan idrottsbakgrund i familjen och utan egentlig hjälp.

Ola Liljedahl är frilansskribent.